Nyheter

Drömmar och mål förblir just bara drömmar och mål om man inte omvandlar tankar till handling. Ibland behöver vi alla en liten knuff i rätt riktning för att våga satsa och våga ta steget. Jag har länge drömt om att driva eget, styra över min egen tid och framtid men vågade inte ta det där klivet och testa mina egna vingar. I mars 2018 satt jag som anställd i ett eget kontor med bra lön och trygghet men jag vantrivdes. Jag fick inte ut min fulla potential och för att citera en kär vän: ”jag kände mig som ett kärnkraftverk som skulle hålla igång en enda glödlampa.” Den där lilla knuffen kom en morgon efter ett morgonmöte där det enda jag kände och tänkte var ”vad gör jag här?” De som gav mig den första knuffen var ett dåligt ledarskap på arbetsplatsen men nära och kära gav mig styrkan och modet att ta klivet ut i det okända. Visst var jag rädd, ledsen och arg men att lämna in min uppsägning kändes som att ett ton stenar lämnade mina axlar. Jag var fri att göra vad jag vill. Resan har inte varit lätt men det har verkligen varit värt all tid och energi. Bortsett från coronatiden har jag tjänat mer, styrt helt och hållet över min tid och ägnat mig åt saker som jag finner meningsfulla och roliga. Äventyret har bara börjat och snart är ännu en dröm verklighet. Jag vet inte om man kan kalla sig för författare efter sin första bok men snart är den här. ”Från mörker till framgång” är min självbiografi som väkt många tankar, känslor och minnen av sorg, smärta men också glädje, hopp och kärlek. Jag började skriva i slutet av oktober 2019 och satte sista raderna i februari 2020. Det har blivit många nätter med datorn i knät, fingrar som spelar på tangentbordet och tårar som rinner ohejdat ner för kinderna men också många stunder av eufori, ren glädje och själslig terapi. Förr eller senare måste vi alla göra upp med vårt förflutna och att skriva den här boken har varit mitt sätt.
Ni är många som betytt oerhört mycket för mig som person, egenföretagare och författare. Ni har ställt upp i vått och torrt och sånt glömmer jag aldrig. Skulle jag nämna alla så skulle jag få hålla på bra länge. Men några måste jag få lyfta lite extra. Leffe Grimwalker som själv är en otroligt duktig författare skulle vara min spökskrivare men som tidigt såg min potential som författare och tackade nej till spökskrivararvode för att istället kontinuerligt coacha mig i mitt eget skrivande. Bara fina människor gör så och jag är väldigt glad över den vänskap som växt fram under tiden boken blev till.
Min bror och stöttepelare Florim och älskade Susanne som aldrig, aldrig slutar tro på mig och vad jag kan åstadkomma. Mina vänner Stefan, Lisa och Ulf och så två änglar vars stöd varit ovärderligt under processen med förlag där jag många gånger pendlat mellan hopp och förtvivlan. Tack Anna och Yasmin för allt och fin vänskap.

Vill du göra riktig skillnad? Se dig själv i spegeln.
Du kan också börja med att kolla in ditt Facebook eller Twitterflöde eller ännu enklare än så. Börja med din vänkrets.
Man brukar säga att fattiga dras till fattiga och rika till rika. Aldrig tidigare har det stämt så väl. Som varelser är vi programerade att följa minsta motståndets lag. Det gör oss bekväma och inte speciellt benägna till förändring.
Dagens tillträde till den megafon som sociala medier ger oss gör det möjligt att på ett enkelt och bekvämt sätt utrycka oss utan att behöva arbeta speciellt hårt för det. Det har gett oss en röst på ett sätt som man aldrig haft förut men det gäller att man använder rösten på rätt sätt. Att utrycka förakt för invandrare över lag lär inte ge dig det liv du önskar. Faktum är att inte ens om samtliga invandrare skulle kastas ut ur Sverige lär det hjälpa många av de som tror att invandrarna är i vägen för det liv de skulle kunna haft.
På samma sätt lär det inte hjälpa dig som bor i ett så kallat utsatt område. Att bränna bilar, bråka med blåljuspersonal eller ägna sig åt brott kommer inte heller ge dig det liv du innerst inne vill ha.
Den som framförallt är i vägen för din egen lycka är du själv.
Se dig själv i spegeln och slå dig fri från dina egna bojor. De bojor som varje dag påminner dig om vem du varit och vem du är. Börja bygg ditt nya jag och det liv du vill ha. Kom bara ihåg att ingenting som är något värt är någonsin gratis. Det du ger får du tillbaka.
se dig i spegeln och fråga den du ser framför dig: ”Vad vill jag göra av mitt liv?” ”Vem vill jag vara?” ”Hur ska jag nå dit?” Den som har svaren är du själv. Det som är enklast är att skylla på allt och alla andra än sig själv men det som är så enkelt ger just ingenting tillbaka. Att vissa får arbeta dubbelt så hårt som andra är ett faktum men för varje generation som kämpar hårt behöver nästa inte kämpa lika hårt. Det börjar med dig själv men ditt slit går i arv.
All förändring börjar med en tanke. Vad sägs om att den tanken utgår ifrån att alla människor är lika mycket värda och att ingenting gott kommer ur hat, misstänksamhet och rädsla. Börja med ett leende och ett hej till nästa person du ser.

50 dagars träningschallenge är över men resan har bara börjat. Det svåraste med träning är att komma igång. Efter en av mina mått mätt lång period av dålig eller ingen träning bestämde jag mig för att komma i form igen och resultatet ser ni på bilden. 🏋🏼‍♂️ Jag mår bättre, orkar mer och gått ner ca 6,5 kg i fett samtidigt som jag har ökat i muskelmassa. Jag får också borra nya hål i skärpet. 🙆🏼‍♂️ Under den här utmaningen har jag löptränat betydligt mer än jag gjort tidigare och jag lyckades göra mitt livs första halvmaraton någonsin och dessutom under 2 timmar. 🏃🏻 Att träna 50 dagar i sträck utan vila skulle jag inte rekommendera någon som inte är van vid hård träning och har bra kunskap men med utmaningen ville jag visa att även personer med funktionsnedsättning kan göra såna här saker och har kunskapen till det. 👍🏻
Stundtals har det varit tufft och jag har fått lyssna på kroppen i varje steg för att inte gå sönder men har lyckats balansera det fint hela vägen. Förutom att träna hårt har jag också försökt sova bra och äta rätt. Godis, chips och läsk försvann direkt. Öl och vin drog jag ner till ett minimum men unnade mig ett glas då och då. Sista två veckorna har jag också ökat styrkepassens intensitet, ätit mindre kalorier och istället ökat proteinintaget betydligt för att inte tappa i muskelmassa. 💪 Ser att det går ett program på TV som heter nåt i stil med 16 weeks of hell. Jag har gjort 7 veckor så varför inte 9 till?✊🏼

Det var längesen jag skrev något om min kommande bok ”Från mörker till framgång.”
Manuset har varit klart sen januari och jag har haft den ute på några av Sveriges största förlag men trots något så ovanligt som fina vitsord om manuset så har jag blivit refuserad av både Bonniers och Norstedss. Såhär skriver Bonniers: ”Du har skrivit ett bra, habilt skrivet manus med ett positivt budskap. Det här är en bok som har potential att ge hopp till många. Men tyvärr är det så att konkurrensen hos just är så pass hård att ditt manus inte räcker hela vägen. Jag önskar dig stort lycka till med manuset på ett annat förlag!”
Att få ett personligt svar av det här slaget har jag förstått är väldigt ovanligt men det säger också en hel del positivt om min bok.
Jag är trots allt inte ensam om att bli refuserad på första boken. Det sägs att J.K. Rowling fick Harry Potter refuserad inte mindre än 12 gånger. Jag är med andra ord i ett ganska bra sällskap.
Jag är trots väntan oerhört stolt och glad över att kunna meddela att boken kommer att publiceras under sensommaren genom Bokförlaget Vulkan. Arbetet pågår för fullt så håll utkik! 🤗📖 #författare #föreläsare #boksläpp #inspiration #motivation #boktips @vulkanmedia

Jag har antagit en 50 dagars Instagramutmaning om att komma i form på 50 dagar. Jag brukar inte anta såna här socialamedieutmaningar men tänkte att jag ville visa att blindhet inte är ett hinder för at ta hand om sig själv och komma i form. Det är inte bara gamla boxare och skidåkare som kan göra såna här saker utan även personer med funktionsnedsättning. Mitt inlägg är inte menat som träningshets men jag vill visa att vilja, motivation och kunskap kan besätta berg. I oktober förra året la jag ner landslagskarriären och för första gången på väldigt länge i mitt liv hade jag inget idrottsligt mål. Från att träna 10-12 pass i veckan så tränade jag inte ens hälften så mycket och när corona slog till så tränade jag inte alls. Det gjorde saker med min kropp och psyke som jag inte kunde acceptera så därför antog jag utmaningen. Framförallt är det en utmaning till mig själv. Här kommer ett utdrag.

Dag 41/50. Många har frågat mig om hur man gör för att springa som blind med ledsagare. Det finns många sätt men två av de smidigaste sätten är: 1. Jag håller i ledsagarens överarm, strax över armbågen. Då hamnar jag ett halvt steg bakom ledsagaren och kan enkelt hänga med i svängar och andra hinder i vägen. Bäst om man har samma steglängd och kadens som ledsagaren men min vänsterarm blir rätt låst och jag får inte ut samma kraft ur pendlingen. Om man inte är lika långa och jag måste hålla upp min arm något så går axeln också upp lite och det gör att man blir stel och på sikt får ont i trapezius och innanför skulderbladet i musklerna som hjälper till att lyfta axeln uppåt. 2. Man springer med ett rep mellan sig. Repet hålls på ungefär 2 – 3 decimeters avstånd och hålls i händerna närmast varandra. Repet gör det möjligt för mig att ta ut pendelrörelsen fullt ut och kan springa avslappnat och ledigt men det sätter också mer press på ledsagarens kommunikation då vi blir bredare än i metod 1. Det tar också lite längre tid för mig att korrigera rörelsen då jag inte har direktkontakt vilket är viktigt att tänka på i kommunikationen. Här kan jag också själv välja kadens utan att det påverkar ledsagaren vilket gör löpningen friare och lättare. Idag var lite av en återhämtningsdag då kroppen behövde det efter en natt då jag sovit dåligt. Det blev 5 km lätt löpning utomhus och trots sömnbrist så kändes det oförskämt bra.

Har du någonsin tänkt på hur det är att vara blind eller gravt synskadad? Tänkt på vad som är ok att göra eller säga till en som inte ser? Har du tänkt på alla jobbiga, pinsamma, roliga/komiska situationer man kan hamna i om man inte ser? Vilka utmaningar och möjligheter finns det om man har en synnedsättning?

I min Youtube-kanal besvarar jag alla ovanställda frågor och mycket mer. Det kommer även olika oväntade och spännande inslag framöver så klicka in och prenomerera för att inte missa något. du kan redan nu checka in en hel del klipp genom att klicka dig in på länken nedan.

Min Youtube-kanal.

sverige har fått en sjukdom och det naturliga är att söka ett botemedel.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att min synskada kan botas i Ryssland, USA, Kuba Eller något annat land än Sverige och att om jag bara är beredd att betala tiotusentals euro så blir mina ögon friska. Det är inte alltid onda, giriga människor som säger så utan kärleksfulla och välmenande individer som kanske inte alltid tänker efter fullt ut efter att ha hört någonting av någon, nånstans. ”Jag såg en kille som var i ryssland och blev opererad i sina ögon och nu har han de vackraste ögon jag någonsin sett.”
Det är lockande att i kris och pandemi se sig omkring i världen och ställa sig frågan om någon annan gör någonting som är bättre än det vi gör här hemma i Sverige och i paniken tycker man att det egna landet gör alldeles för lite och för sent. Faktum är att vi har turen att bo i ett av världens mest utvecklade länder med några av världens skarpaste hjärnor i sjukvård, ekonomi, teknik och många andra områden och jag är övertygad om att de alla gör sitt yttersta för att vi ska ta oss ur det här på bästa sätt.
Glaukom är lika obotligt just nu i Norge, Ryssland, USA och Sverige. Ja hela världen faktiskt. Precis som covid-19 men en sak är säkert: under alla omständigheter lär vi i Sverige, rik som fattig, ung som gammal få tillgång till ett botemedel eller vaccin betydligt snabbare än majoriteten i Ryssland, USA eller Kuba.
Hur var det nu med killen som fick nya fina ögon i Ryssland. Jo, även det gör vi faktiskt i Sverige men då behöver jag inte betala tiotusentals euro. Det botemedlet kallas för ögonproteser. Jag tror inte att tex Ryssland eller USA hade haft några synskadade om de hade kunnat bota dessa och det vet jag att de har.
Covid-19 utsätter oss alla för en oerhörd prövning oavsett vart vi bor men kom ihåg att även det här kommer att gå över en dag.
Panik och rädsla är naturligt och förståligt men i Sverige 2020 finns det även plats för sans och förnuft.
Det mest förnuftiga vi kan göra just nu är att lyssna på våra experter och följa rekommendationerna. #covid19 #pandemi #sverige #socialdistancing

Fatmir Seremeti 2020-04-04

I januari 2010 arbetar jag på idrottsföreningen FIFH Malmö, har erbjudande om andra jobb och varit med om äventyr som gemene man bara kan drömma om. Men det slår mig allt mer hur samhället systematiskt diskriminerar människor med funktionsnedsättning under i stort sätt samtliga av livets faser.

Barn med funktionsnedsättning hamnar snabbt efter jämnåriga i skolan på grund av att hjälpmedel och anpassade läromedel kommer försent eller inte alls. Konsekvensen blir att när dessa barn blir vuxna hamnar de utanför högre studier och i lågavlönade yrken om de har tur. Annars sällar man sig till den allt mer växande arbetslöshetsstatistiken som för tillfället är cirka femtio procent för människor med funktionsnedsättning. Då är inte de som av olika anledningar hamnat utanför arbetslöshetsstatistiken inräknade.

De som mot förmodan tar sig vidare till högre studier får det inte nämnvärt lättare att få ett arbete och många av de fortsätter studera långt efter examen då de inte kan få ett arbete som motsvarar deras kompetens. Tanken att det finns arbetslösa individer med synnedsättning som har fler högskolepoäng än läkare är svindlande. Färdtjänsten fungerar väldigt dåligt och kollektivtrafiken är otillgänglig vilket också gör det svårt för oss att ta plats och engagera oss i samhället. Så fortsätter det i område efter område och jag känner en djup frustration ta form i mitt inre och känner att vi alla borde kunna göra mer. Varför ska just vi tigga stilla? Varför ska vi acceptera att bli behandlade som någon sorts andra klassens medborgare? Det går upp för mig att det jag råkat ut för i mitt besök på arbetsförmedlingen sommaren 2003 efter gymnasiet då jag fick rådet att söka förtidspension bara är ett led i den systematiska diskrimineringen. Man har hamnat i en tanke om omhändertagande istället för att ge folk nycklar att ta hand om sig själva. När jag ser på alla mina oerhört kapabla vänner och kollegor inom parasporten som jag vet inte får ett arbete så blir jag bara förbannad. Dessa är starka individer med ett oerhört driv och målmedvetenhet men som ändå inte får en chans. Vad blir det då av de som på grund av samhällets alla hinder brutits ner totalt och som inte ens vågar gå utanför sin dörr på egen hand. Vem kommer ge de en chans? Alla dessa människor som med relativt enkla medel skulle kunna få nycklar att ta hand om sig själva och bidra till samhället istället för att leva av det. Det är bara de allra starkaste och modigaste som orkar slåss för sin och andras framtid. Alla de andra som inte orkar stångas mot diskrimineringen, samhällets ständiga hinder och utmaningar får vackert ta sin plats som samhällets bottenskikt. De får helt enkelt nöja sig med myndigheternas godtyckliga beslut och finna sig i att aldrig, ens för en stund ha kontroll över sitt eget liv. Medan tidigare klasskamrater, vänner och grannar går vidare i utvecklingen och gör klassresor stannar dessa individer kvar i det tillstånd och beroende som samhället bestämt åt de. Gruppen människor med funktionsnedsättning är inget annat än ett slagträ i den politiska debatten. När Sama politiker inte kan hitta någon annan mer tyst grupp att skära i ekonomiskt så skär man ner i LSS, ledsagning och andra viktiga insatser som gör stor skillnad i individens liv och självständighet. Vi tiger stilla. Vi sitter och tycker att allt som händer är förjävligt men vi gör ytterst lite för att säga ifrån. Vi är tysta och vi accepterar att användas som de där fula slagträn de svingar till höger och vänster för billiga politiska poäng. Vi går också med på att användas som en motvikt mot tex invandringspolitiken trots att en del av de som behövt fly till vårt land också tillhör samma grupp av människor med funktionsnedsättning som vi själva. Vi tillåter andra kidnappa våra frågor och tycka och tänka åt oss och själva sätter vi många gånger vårt hopp till våra intressepolitiska organisationer.

Organisationer som i mångt och mycket lever i det förgångna och inte hänger med i utvecklingen och i rådande samhällsklimat. Organisationer som historiskt sätt gjort mycket för rörelsen och de frågor som varit avgörande för målgruppen men som senaste decennierna stått och stampat på samma plats i frågor som rör utbildning och arbetsmarknad. En sanning är att en organisation styrs och bedrivs i enlighet med sina medlemmar och att medlemmarna till slut ändå påverkar inriktningen i organisationen. Vilken inriktning och vilka frågor blir viktiga och får företräde i organisationer där den absoluta majoriteten av medlemmarna är i pensionsåldern? Det är knappast frågor som arbetsmarknad och utbildning som står högst upp på agendan. Frågor som formar och bestämmer individens liv och framtid redan från barnsben. Trots att vi ser gång på gång exempel på starka och framgångsrika människor med funktionsnedsättning som mot alla odds tar plats, klarar sig själva och bidrar som alla andra till samhället tar man inte lärdom av dessa utan närmast ser de som konkurrens och som avfällingar vars åsikter helst skall tystas.

År 2020 har inte mycket förändrats förutom att klyftorna växt ytterligare där personer med funktionsnedsättning fortsatt lever i stor fattigdom och utanförskap. I ett land som Sverige har alla individer goda möjligheter till utbildning och därmed en klassresa och förändring till det bättre. Man bär ett ansvar för sitt liv och kan påverka sin framtid men det stämmer inte för alla. Människor med funktionsnedsättning påbörjar sin livsresa långt efter jämnåriga och det avståndet växer hela tiden genom livet.

Det är i grund och botten en fråga om människosyn och människovärde. Alla starka individer med funktionsnedsättning och våra organisationer har ett ansvar att samarbeta och gemensamt bekämpa den orättvisa som tillåter att människor med funktionsnedsättning ses och behandlas som en andra klassens medborgare livet ut. Vi har mycket att lära av HBTQ-rörelsen som lärt sig att släppa fram och dra nytta av starka profiler och som idag har namnkunnig representation i samtliga samhällets områden så som media, utbildning, arbetsliv etc. När kommer dagen då det är självklart med en blind tjej som programledare för melodifestivalen eller en rullstolsburen som nyhetsankare på TV4? När kommer dagen då det är olagligt att neka en individ anställning på grund av att hen är beroende av sin ledarhund för att kunna ta sig till arbetet? När kommer dagen då vi spontant kan åka och hälsa på en vän, gå på bio eller teater som är syntolkad? Det kommer inte att hända förrän vi är beredda att stå enade och lika högljudd som andra minoriteter kräva vår plats i samhället . Det kommer inte heller att hända så länge de som sätter agendan för våra frågor inte berörs av de samma. Vi kan alla dra vårt strå till stacken genom sociala medier och andra forum men det krävs att vi vågar, är modiga och stödjer varandra.

Tiden går och avståndet växer Hur länge ska vi stilla tiga?

Hela e-tidningen finns på följande länk.

Onsdagen den 26 februari var det så äntligen dags för den öppna eventet Dinner in the dark och min föreläsning ”Från mörker till framgång. Vi hade 16 gäster som avnjöt en fin tallrik av olika delikatesser i totalt mörker och fick lyssna på min föreläsning.

Citatet nedan säger allt.

Blir helt varm i hjärtat av att läsa följande omdöme om min föreläsning på bokadero.se.
”Starka känslor av förtvivlan, glädje och hopp blandades när vi lyssnade på ”Från mörker till framgång”
En föreläsning som jag hoppas alla som har möjlighet går och lyssnar på.”

Varje år hyllas Malmö stads mästare genom en trevlig middag på Malmö Rådhus och det är en stor ära varje gåmg man får vara med, gå upp på scen och ta emot en hedersmedalj. Förra året tog vi klubbens 15:e SM-guld och det vore verkligen något att få vara en av de få klubbar som får bära två stjärnor på bröstet.

Tack till vår klubb FIFH Malmö för oförtröttligt arbete och tack Malmö stad för fina förutsättningar.