Juni 1999
Klockan ringer för en ny dag, en dag av glädje och frihet. En dag då många barn tar sina första steg in i vuxenlivet. En dag då man lämnar grundskolan och ser fram emot nya äventyr på gymnasiet efter sommarlovet. För mig betydde väckarklockan just denna dag avgrundsdjup ångest och allt annat än glädje och frihet. Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg och om jag får välja ligger jag och vräker mig till minst klockan tio men idag är det även annat som gör att jag aldrig vill vakna. Annat som gör att jag inte känner för att gå till skolan för skolavslutningen. Jag hade i månader gått och oroat mig för just denna dag. Den dagen då man får svart på vitt i ett dokument hur jävla misslyckad och dålig man är. Dagen då jag skulle få livets första resultat av min förbannade ögonsjukdom. Ångesten byggdes upp allt eftersom det närmade sig skolavslutningen och sista veckan malde tankarna som mest och det var alltid värst när jag skulle gå och lägga mig och allt blev tyst. Tankarna kändes lika högljudda som under värsta artilleribeskjutningen i serien Band of brothers när de är mitt i den där skogsdungen på vintern och hela helvetet brakar loss. Inte ens musiken hjälpte. Försökte överrösta tankarna med stenhård hiphop i öronen från min bergsprängare som jag kopplat till mina hörlurar för att inte störa mina bröder som sov helt bekymmerslöst. Jag hatade de för det. Jag var så jävla avundsjuk på mina syskon och bara tanken på att de inte heller hade jättebra betyg gjorde mig rasande av ilska. Varför i helvete är de inte tacksamma för sina ögon och pluggar för att få bra betyg? Vad fan har de att skylla på? Om jag bara hade fått ha min syn kvar så skulle de alla fått se…
Jag låg och vände och vred på mig i timmar och malde olika tankar i huvudet. Resonerade fram och tillbaka om min framtid, mitt liv och hur jag ska kunna klara av allt som livet kräver av mig. Nu utan syn. Som vanligt numera började jag svettas och en doft av ångest och förtvivlan spred sig sakta ut i rummet. Jag låg där och lät tårarna blöta ner kudden i tysthet samtidigt som tankarna fortsatte resonera med varandra. Och de landade alltid i samma slutsats. Du är körd grabben. ”du kommer aldrig at bli något.” ”Vem fan skulle vilja ha en blind jävel” ”Vem är jag” ”Varför bry sig ens om att gå och hämta det där jävla kuvertet med betygen. De är ju ändå så jävla dåliga och de duger till absolut ingenting”
Jag kravlar mig sakta upp ur sängen. Huvudet dunkar och ångesten samlas till en hård knut i magen när jag sakta, likt en zombi drar fötterna efter mig bort till duschen. Jag stinker svett och T-shirten jag brukar sova i är lika blöt som efter ett stenhårt träningspass i träningshallen Skillnaden var bara att denna gången var det de egna demonerna som var motståndarna och de höll på att vinna. Aldrig förr hade Tupack Shakurs första rader i låten changes betytt så mycket. ” I See no changes. Wake up in the morning and I ask myself, is life worth living?”