Fatmir Seremeti 2020-04-04
I januari 2010 arbetar jag på idrottsföreningen FIFH Malmö, har erbjudande om andra jobb och varit med om äventyr som gemene man bara kan drömma om. Men det slår mig allt mer hur samhället systematiskt diskriminerar människor med funktionsnedsättning under i stort sätt samtliga av livets faser.
Barn med funktionsnedsättning hamnar snabbt efter jämnåriga i skolan på grund av att hjälpmedel och anpassade läromedel kommer försent eller inte alls. Konsekvensen blir att när dessa barn blir vuxna hamnar de utanför högre studier och i lågavlönade yrken om de har tur. Annars sällar man sig till den allt mer växande arbetslöshetsstatistiken som för tillfället är cirka femtio procent för människor med funktionsnedsättning. Då är inte de som av olika anledningar hamnat utanför arbetslöshetsstatistiken inräknade.
De som mot förmodan tar sig vidare till högre studier får det inte nämnvärt lättare att få ett arbete och många av de fortsätter studera långt efter examen då de inte kan få ett arbete som motsvarar deras kompetens. Tanken att det finns arbetslösa individer med synnedsättning som har fler högskolepoäng än läkare är svindlande. Färdtjänsten fungerar väldigt dåligt och kollektivtrafiken är otillgänglig vilket också gör det svårt för oss att ta plats och engagera oss i samhället. Så fortsätter det i område efter område och jag känner en djup frustration ta form i mitt inre och känner att vi alla borde kunna göra mer. Varför ska just vi tigga stilla? Varför ska vi acceptera att bli behandlade som någon sorts andra klassens medborgare? Det går upp för mig att det jag råkat ut för i mitt besök på arbetsförmedlingen sommaren 2003 efter gymnasiet då jag fick rådet att söka förtidspension bara är ett led i den systematiska diskrimineringen. Man har hamnat i en tanke om omhändertagande istället för att ge folk nycklar att ta hand om sig själva. När jag ser på alla mina oerhört kapabla vänner och kollegor inom parasporten som jag vet inte får ett arbete så blir jag bara förbannad. Dessa är starka individer med ett oerhört driv och målmedvetenhet men som ändå inte får en chans. Vad blir det då av de som på grund av samhällets alla hinder brutits ner totalt och som inte ens vågar gå utanför sin dörr på egen hand. Vem kommer ge de en chans? Alla dessa människor som med relativt enkla medel skulle kunna få nycklar att ta hand om sig själva och bidra till samhället istället för att leva av det. Det är bara de allra starkaste och modigaste som orkar slåss för sin och andras framtid. Alla de andra som inte orkar stångas mot diskrimineringen, samhällets ständiga hinder och utmaningar får vackert ta sin plats som samhällets bottenskikt. De får helt enkelt nöja sig med myndigheternas godtyckliga beslut och finna sig i att aldrig, ens för en stund ha kontroll över sitt eget liv. Medan tidigare klasskamrater, vänner och grannar går vidare i utvecklingen och gör klassresor stannar dessa individer kvar i det tillstånd och beroende som samhället bestämt åt de. Gruppen människor med funktionsnedsättning är inget annat än ett slagträ i den politiska debatten. När Sama politiker inte kan hitta någon annan mer tyst grupp att skära i ekonomiskt så skär man ner i LSS, ledsagning och andra viktiga insatser som gör stor skillnad i individens liv och självständighet. Vi tiger stilla. Vi sitter och tycker att allt som händer är förjävligt men vi gör ytterst lite för att säga ifrån. Vi är tysta och vi accepterar att användas som de där fula slagträn de svingar till höger och vänster för billiga politiska poäng. Vi går också med på att användas som en motvikt mot tex invandringspolitiken trots att en del av de som behövt fly till vårt land också tillhör samma grupp av människor med funktionsnedsättning som vi själva. Vi tillåter andra kidnappa våra frågor och tycka och tänka åt oss och själva sätter vi många gånger vårt hopp till våra intressepolitiska organisationer.
Organisationer som i mångt och mycket lever i det förgångna och inte hänger med i utvecklingen och i rådande samhällsklimat. Organisationer som historiskt sätt gjort mycket för rörelsen och de frågor som varit avgörande för målgruppen men som senaste decennierna stått och stampat på samma plats i frågor som rör utbildning och arbetsmarknad. En sanning är att en organisation styrs och bedrivs i enlighet med sina medlemmar och att medlemmarna till slut ändå påverkar inriktningen i organisationen. Vilken inriktning och vilka frågor blir viktiga och får företräde i organisationer där den absoluta majoriteten av medlemmarna är i pensionsåldern? Det är knappast frågor som arbetsmarknad och utbildning som står högst upp på agendan. Frågor som formar och bestämmer individens liv och framtid redan från barnsben. Trots att vi ser gång på gång exempel på starka och framgångsrika människor med funktionsnedsättning som mot alla odds tar plats, klarar sig själva och bidrar som alla andra till samhället tar man inte lärdom av dessa utan närmast ser de som konkurrens och som avfällingar vars åsikter helst skall tystas.
År 2020 har inte mycket förändrats förutom att klyftorna växt ytterligare där personer med funktionsnedsättning fortsatt lever i stor fattigdom och utanförskap. I ett land som Sverige har alla individer goda möjligheter till utbildning och därmed en klassresa och förändring till det bättre. Man bär ett ansvar för sitt liv och kan påverka sin framtid men det stämmer inte för alla. Människor med funktionsnedsättning påbörjar sin livsresa långt efter jämnåriga och det avståndet växer hela tiden genom livet.
Det är i grund och botten en fråga om människosyn och människovärde. Alla starka individer med funktionsnedsättning och våra organisationer har ett ansvar att samarbeta och gemensamt bekämpa den orättvisa som tillåter att människor med funktionsnedsättning ses och behandlas som en andra klassens medborgare livet ut. Vi har mycket att lära av HBTQ-rörelsen som lärt sig att släppa fram och dra nytta av starka profiler och som idag har namnkunnig representation i samtliga samhällets områden så som media, utbildning, arbetsliv etc. När kommer dagen då det är självklart med en blind tjej som programledare för melodifestivalen eller en rullstolsburen som nyhetsankare på TV4? När kommer dagen då det är olagligt att neka en individ anställning på grund av att hen är beroende av sin ledarhund för att kunna ta sig till arbetet? När kommer dagen då vi spontant kan åka och hälsa på en vän, gå på bio eller teater som är syntolkad? Det kommer inte att hända förrän vi är beredda att stå enade och lika högljudd som andra minoriteter kräva vår plats i samhället . Det kommer inte heller att hända så länge de som sätter agendan för våra frågor inte berörs av de samma. Vi kan alla dra vårt strå till stacken genom sociala medier och andra forum men det krävs att vi vågar, är modiga och stödjer varandra.
Tiden går och avståndet växer Hur länge ska vi stilla tiga?
Hela e-tidningen finns på följande länk.