I fredags meddelade jag via sociala medier att jag beslutat att hänga av mig landslagströjan för gott. Sen dess har det strömmat in mängder av frågor och kommentarer som många gånger rört mig till tårar. Jag kan inte nog förklara hur mycket all stöd betyder nu när det är slut och tomheten känns otroligt kvävande och tungt.
Mitt beslut att inte tacka ja till fler landslagsuppdrag har inte på något sätt att göra med att jag inte hänger med i världseliten längre, skador eller andra sådana problem. Jag är fortfarande en av de bästa i världen och rent fysiskt har jag minst en paralympics period kvar om inte två dvs till Los Angeles 2028.
Mitt beslut att sluta grundar sig i känslan av hopplöshet över att vi oavsett individuella förmågor aldrig som lag fått en ärlig chans att tävla mot våra motståndare på samma vilkor. Våra motståndare har de senaste 15 åren sprungit förbi oss i resurser vilket gjort att både individer och lag utvecklats i en takt som vi i Sverige inte kunnat möta upp till med ideella krafter samtidigt som kraven och förväntningarna varit de samma. Det handlar om att kunna träna tillräckligt mycket och ändå kunna betala räkningarna och kunna ägna tid åt nära och kära. Att kunna träna ihop så som man bör och ska när man håller på med en lagidrott på yttersta elitnivå. Hur bra jag än är på egen hand, hur många kilo jag än lyfter på gymmet eller hur många goalballskott jag gör i veckan spelar ingen roll om vi inte kan träna ihop så som våra motståndare gör runt om i världen.
Jag slutar inte heller i protest mot Svenska parasportförbundet då de gjort så gott de förmått trots knappa resurser som ska fördelas på bästa sätt.
Detta problem är inte på något sätt unikt för goalball utan samtliga parasportlag i Sverige. Vi kämpar och ger allt men våra motståndares möjligheter till satsning avgör alltid till slut. Vi har trots det uppnått häpnadsväckande resultat men nu räcker inte enbart vilja och talang längre.
Kanske kommer det en tid då våra lagidrotter åter kan fightas om de ädlaste medaljerna men det ser onekligen tungt ut. Vi ser tex inte ut att ha ett enda lag med till Paralympics i Tokyo om inte rugbylandslaget slår till med en bragdprestation på nästa mästerskap.
Vi kan åter ta en plats som en av världens bästa parasportnationer men då krävs det stora satsningar från oss alla: idrottare, ledare, förbund, näringsliv och regering. Dags att tänka om och arbeta tillsammans för bättre förutsättningar.
Länk till mitt inlägg i fredags efter vår sista match på EM.